Där kom jag skuttande i godan ro i skogen, och så plötsligt stod det en stor brun, lurvig sak framför mig på stigen    

Jag tvärnitade och frågade matte: Det kommer nåt konstigt här, matte, vad ska jag göra??    

KOM HIT! sa matte förstås.... och Ibsen, som inte har bättre förstånd, han vände direkt och sprang till matte...  fegis kallar man såna som han.

Jag tänkte verkligen inte vända ryggen åt det där odjuret som kom frustande som ett ånglok i snön...  jag stod tappert kvar, men när han var nästan framme hos mig så kom jag på att jag ju måste lyda matte när hon säger nåt, så då sprang jag till henne.

Men väl framme hos matte så såg jag att björnen följde efter mig, så jag gjorde ett sånt där skrämma-bort-utfall mot honom, jag måste ju skydda både matte och Ibsen, dom har ju inte förstånd på sånt själva. 

Björnen tvärnitade och vände bort huvudet när jag kom farande som en liten kanonkula, men han sprang inte....   

Jaja, för att göra en lång historia kort, så påstod matte plötsligt att den var en hund, den där björnen    och rätt som det var så stod det en människa där och påstod att det var hennes hund.

Tänk så blåst hon ska känna sig när hon så småningom upptäcker att det är en björn hon har...       det finns ju inga såna stora lurviga hundar.

I alla fall så tyckte matte att jag skulle leka en stund med björnen.... har ni hört så dumt?? 

Vem vågar leka med en björn? Jo, det gjorde jag... men så är jag ju en mycket modig tös också.   

Och han var ganska så kul att leka med.   Han slog kullerbyttor i snön och frustade som en flodhäst i snödrivorna...  han var inte så snabb när det gällde att springa, men det var bara bra, då slapp jag bli mosad under honom, så som jag nästan blir under Ibsen ibland.

Men som vanligt så tröttnade matte ganska så snart, och då fick jag sluta leka och trava vidare med matte och Ibsen i stället.

Men akta er gott folk... det finns lösspringande björnar i Granloholm.